Carcassonnes tidiga historia

Resterna av mycket gamla bosättningar i området är daterade till runt 3500 f.Kr och på 500-talet f.Kr. blev Carcassonne ett romerskt oppidum (befäst småstad). Denna stad grundades två kilometer söder om dagens Carcassonne, med det keltiska ortnamnet Carsac. Sannolikt hade området vid den tiden en iberisk befolkning. Carsac blev en så småningom viktig handelsplats för hela regionen.

Den Gallo-romerska perioden

Det galliska folket Volcae Tectosages från Centraleuropa erövrade staden runt 300 f.Kr och slog sig ner där Carcassonne ligger idag.

Runt 120 f.Kr. blev staden en del av den romerska provinsen Gallia Tansalpina, senare omdöpt till Gallia Narbonensis. Stadens strategiska placering fick romarna att göra staden till en colonia under namnet Julia Carsaco, senare Carcasum. De äldsta murarna i Carcassonne samt större delen av de nedersta stenräckena på stadsmuren mot norr dateras alla till gallo-romersk tid.

Befästningar typiska för perioden karaktäriseras av murar som sträcker sig mellan tätt placerade runda eller kvadratiska torn. Murarna mellan tornen löper i sicksack, eftersom korta, varandra snedställda murar stöder varandra och därför är betydligt mer motståndskraftiga än en enda lång och rak mur. Av befästningens över trettio gallo-romerska torn är endast tre bevarade, Moulin du Connétable, Moulin du Vieulas och Marquière. Dessa torn dominerar den norra muren. Marquièretornet är det mest ursprungliga; de två andra tornen fick sin överdel ombyggd under 1200-talet.

Den Visigotisk perioden

År 462 avträdde romarna officiellt den västra delen av Gallia Narbonensis, Septimania, till den visigotiske kungen Teoderik II, som hade belägrat Carcasum i nio år sedan 453. Teoderik fortsatte utbyggnaden av befästningsverken i staden, nu kallad Carcasona, och den förblev en gränsstad mot norr. Visigoterna kopierade den gallo-romerska arkitekturen, och det är därför endast med svårighet man kan skilja det som byggdes under Teoderiks tid från äldre konstruktioner. Mycket av det som visigoterna uppförde finns ännu kvar. Teoderik ska även ha påbörjat den basilika som numera är helgad åt S:t Nazarius. Tidigt på 500-talet, källor säger 533 eller möjligen kort därefter, blev såväl Carcasona som Agde och Maguelone biskopssäte. Det lär ska ha byggts en visigotisk katedral i Carcasona, men några lämningar av en sådan har man aldrig funnit. Den första biskopen hette Sergius (källbelagd år 589).

Den Saracenska och frankiska perioden

År 508 slog visigoterna framgångsrikt tillbaka ett angrepp av den frankiske kungen Klodvig I. År 725 förlorade visigoterna emellertid kontrollen över staden, som då föll i händerna på muslimska saracener från Barcelona. Därmed fick den namnet Carchachouna. Den frankiske kungen Pippin den lille iscensatte 759 sina intentioner att driva bort saracenerna, och året därpå hade han erövrat merparten av Sydfrankrike, men att inta den ointagliga fästningen i Carcassonne förmådde han inte.

Legenden om Dame Carcas sägs ha sitt ursprung från den tiden. Änkan efter saracenen Balaak använde krigslist för att försvara Carcasona mot Karl den stores trupper. Ingen stad hur starkt befäst den än är kan i längden stå emot en belägring. Förr eller senare tar förråden slut, och då blir läget prekärt för försvararna hur starka de än är. Dame Carcas fick emellertid den snillrika idén att som demonstration över hur välförsedd staden var låta kasta ut en välfödd gris från ringmuren. Det sägs vidare att de frankiska befälhavarna då skall ha ansett en kostsam belägring vara meningslös och givit upp. För att meddela stadens invånare de goda nyheterna lät Dame Carcas ringa, på franska "sonner", i stadsklockorna. Legenden förtäljer vidare att det är så namnet Carcas sonne har uppkommit. Historien lider emellertid av en kronologisk felaktighet, i det att Karl den store inte övertog tronen efter sin far Pipin förrän långt senare.