Carcassonne under Medeltiden

Medeltiden var en händelserik period i Carcassonnes historia. Romarriket hade upplösts och staden hotades av nya starka rivaler som Tolouse och Barcelona.

Trencaveldynastin

Efter Karl den stores död övergick den starka kungamakten i ett allt mer utvecklat feodalsystem i det efter honom uppdelade landet. År 1067 blev egendomen Carcassonne förlänad Ermengard, vicomtesse av Agde och Béziers. Hon var gift med Raimond Bernard Trencavel, vicomte av Albi och Nîmes (titeln vicomte hette ursprungligen "vicecomte" {latin: vice comes}, vilket skulle kunna översättas med "vicegreve", i Beneluxländerna "borggreve", en titel mellan baron och greve). År 1082 blev Trencavel mördad, och sonen, Bernard Aton Trencavel, utropade sig till vicomte av Carcassonne, Albi, Nîmes och Béziers. Carcassonne löd under Trencaveldynastin fram till 1209, och åtnjöt under denna period både välstånd och stort inflytande. Skatter på handelsvaror gav goda intäkter både till staden och till vicomten. Staden blev vid den tiden indelad i châtellenies med en vasall som ansvarig i var och en av dessa. Familjen Trencavel hade sedan lång tid legat i fejd med sina två mäktiga grannar Barcelona och Toulouse, och ingick under tidens gång allianser än med den ene än med den andre, vilka både bröts upp och åter ingicks allteftersom deras respektive makt varierade.

Under perioden uppfördes flera nya byggnader, och många av de äldre restaurerades. Grundstenarna till katedralen S:t Nazarius välsignades av påve Urban II år 1096. Påven var vid tillfället i Carcassonne för att där övertala Bernard de Trencavel att ansluta sig till det korståg som höll på att organiseras. Katedralen skulle därvidlag bli en bastion mot stadens många kättare (ordet kättare kommer från kathar, av grekiskans katharos som betyder ren; se nedan). Vid den här tiden höll även slottet Château Comtal på att byggas; det påbörjades år 1130. De visigotiska tornen och de gallo-romerska murarna som var i dåligt skick efter de många angrepp de hade fått utstå genom århundradena, restaurerades och tornen byggdes upp så att de blev ännu högre.

Den katolska kyrkan och katarerna

Under 1100-talet florerade katarismen i områdena i och runt Carcassonne. Katarismen var en religiös riktning baserad på dualistisk kristen tro. I början av 1200-talet var Carcassonne präglat av stort välstånd. Antalet invånare låg runt 4 000. Dessutom fanns flera förorter utanför murarna, bland annat S:t Vincent och S:t Michel, den senare ett rent judiskt samhälle. Den unge vicomte Raymond Roger Trencavel (1185 - 10 november 1209) gav de katarer som bodde i hans områden religionsfrihet och beskydd. Katarerna här kom senare att bli kända som Albigenser efter staden Albi.

Den katolska kyrkan kände stor oro över denna utveckling. År 1204 utnämnde påve Innocentius III tre påvliga legater och en inkvisitor för en ny mission mot albigenserna under abbot Arnaud Amaury av Cîteaux. Då kätteri var en förbrytelse skulle legaterna inte bara predika, utan också leverera kättarna till de civila myndigheterna för förvisning och beslagtagande av eventuell egendom. En av de fyra utsända, cisterciensermunken Pierre de Castelnau tog sin uppgift på så stort allvar, att han inom kort blev både fruktad och hatad i hela regionen. Den spanske prästen Dominicus (dominikanordens grundläggare) övertalade emellertid legaterna att hellre använda kättarnas egna metoder, som var långt mer effektiva. Genom att göra avkall på all pomp och ståt som de tidigare omgett sig med och i stället leva i evangelisk fattigdom uppnådde den påvliga legationen snabbt betydande resultat.

Carcassonne blev känt för sin roll under Albigenserkriget, beordrat av påve Innocentus III. Detta krig startades på grund av att en av greve Raymond VI av Toulouses tjänare, på grevens order, sades ha dödat legaten Pierre de Castelnau den 15 januari 1208.

Påven Innocentus III blev stort förbittrad över detta mord och beordrade att militär makt skulle sättas in mot albigenserna och deras ledare, greve Raymond. I juli 1209 förklarade han heligt krig eller kättarkorståg mot dem efter att dessförinnan ha förklarat katarena vara satanister. Efter att ha intagit Béziers och massakrerat de 20 000 invånarna där, tvingade den påvliga hären under Simon de Montforts befäl den 15 augusti 1209 invånarna i Carcassonne att ge sig. Då hade staden varit belägrad i två veckor. Långt innan dess hade emellertid så gott som alla människorna flytt staden genom underjordiska gångar och höll sig gömda sig i skogarna runtomkring. Av de kvarvarande 500 invånarna, gamla, sjuka och barn, fick hundra lämna staden nakna, endast medförande sina synders last, medan de övriga 400 blev brända eller hängda.

Efter att ha tagit Trencavel till fånga och kort därefter lämnat honom att dö i sitt eget fängelse, tog Montfort själv över både staden och vicomtetiteln. Han förstärkte fästningsverken, och nu blev Carcassonne en gränsstad mellan Frankrike och Aragonien.

Franska kronan

År 1240 försökte Trencavels son återta sina egendomar, men han lyckades inte. Han blev tvungen att avsäga sig sin rätt till egendomen år 1246. Året efter blev Trencavels egendomar, däribland Carcassonne, konfiskerade och underlagda den franska kronan. Både Ludvig IX och efterföljaren Filip III genomförde omfattande förstärkningar av befästningarna i Carcassonne väljämte fem andra fästningar längs gränsen mot Aragonien (då ett självständigt kungarike, numera en del av Spanien). Dessa fästningar kallades Carcassonnes fem söner. I själva Carcassonne påbörjades byggandet av en yttre ringmur med torn 1248. Filip III lät också uppföra en huvudport i den inre muren i Cité, Narbonnaiseporten, men även S:t Nazariusporten med omgivning, Trésautornet och ett vakttorn på slottet; det sistnämnda finns inte kvar idag. Han lät också restaurera flera av de gallo-romerska tornen.

Ett uppror mot kronan 1262 bestraffades med att en del av Carcassonnes invånare blev utdrivna ur staden. Dessa fick så småningom tillåtelse att bosätta sig på floden Audes västra strand, och kung Ludvig IX påbörjade uppförandet av den nedre stadsdelen "Bastide Saint-Louis", som idag är en del av Ville Basse.

Fästningen ansågs under denna tid vara ointaglig. År 1335, under Hundraårskriget, misslyckades Edvard, den svarte prinsen, att ta staden, även om hans trupper ödelade och brände den delen som låg på mer låglänt mark. Den sistnämnda återuppbyggdes dock i etapper.

År 1500 - 1800

År 1531 spred sig den kalvinistiska protestantismen i området. Cité förblev katolskt, medan invånarna i den nedre staden konverterade till protestantismen, något som ledde till en blodig konflikt de två stadsdelarna emellan. År 1582 blev den nedre delen tilldelad titeln Ville av Languedocstaterna. Den starka rivaliteten fortsatte, med den andliga och politiska makten (biskopen och kungens representanter) församlad i det högt belägna Cité och med den ekonomiska makten och med högre välstånd i den nedre stadsdelen.

Vid freden i Pyrenéerna år 1659 blev gränsprovinsen Roussillon överförd till Frankrike, varvid Carcassonnes militära betydelse minskade. Detta var början på slutet för det stolta Cité. Fästningsverken övergavs på 1700-talet och man började ta sten därifrån för att uppföra nya byggnader och reparera gamla. Taken rasade samman och fästningen förföll.

Den nedre stadsdelen blomstrade emellertid, mycket tack vare en ylletextilindustri. En kunglig fabrik etablerades år 1694 på la Trivalle; den kan beskådas än idag. Staden blev åter ett ekonomiskt centrum i regionen, och dess välstånd kunde utläsas av de stora stadsgårdar som uppfördes på 1700-talet. Med tiden började både borgarna och maktens representanter att föredra det expansiva Ville Basse framför det mer stillastående Cité. År 1783 genomled dock textilindustrin sin första kris och välståndet sjönk.

År 1800 slogs de två stadsdelarna ihop, Ville Basse och Cité, och året därefter flyttades det religiösa sätet från S:t Nazariuskatedralen till S:t Michelkyrkan i den nedre staden. Napoleon I nedgraderade fästningen tre år senare, varefter den fick minimalt med medel från krigsministeriet.

År 1810 lades sträckningen av Canal du Midi om, så att den nu flöt igenom centrum av den nedre staden, efter att innan ha gjort en lov runt den. Under första hälften av 1800-talet blommade åter textilindustrin upp, men den nådde aldrig den nivå den hade haft tidigare. Ville Basse fortsatte att utvecklas, medan Cité alltmer sjönk ner i ren vanmakt med en fattig och arbetslös befolkning och med den gamla fästningen i ett fortskridande förfall. Det sistnämnda gick så långt, att den franska regeringen 1849 beslöt att den skulle rivas. Detta satte dock igång en reaktion som räddade Cité från total utplåning. Staden klassades som historiskt monument och istället påbörjades ett omfattande reparationsarbete lett av arkitekten Eugene Viollet-le-Duc.

Staden fick järnväg år 1857. Från och med år 1870 minskade textilindustrins omfattning kraftigt medan istället vinodlingarna runt staden ökade. Vingårdar växte upp överallt.